minlusekofta

På väg hem till Malin på Böleäng. Klockan visar 20.02, bussen anländer till Rosettvägen klockan 20.19. Jag är inte färdig, har ju inget smink och vad ska jag ha på mig egentligen? Vilken tid är jag tvungen att gå till bussen? Herregud, minns verkligen inte. Fem minuter innan för att slippa löpa i panik? Hur dags innan avgång gick jag hemifrån när jag åkte buss till skolan varje dag förut? Asch, chansar på att gå 20.15. Småspringer lite nerför backen ändå, bara för säkerhetsskull. Kommer till busshållsplatsen i god tid och får vänta i ytterligare några minuter innan den kommer, visar det sig. Det sitter en flicka på bänken med hörlurar på. Jag känner igen henne. I Trondheim sker det väldigt sällan, att du möter någon du känner på bussen. Det är ju Maria som spelat i min systers innebandylag en gång i tiden. Jag ser på henne att hon vet vem jag är, men vi hälsar inte. Jag ställer mig i hörnet och låtsas vara upptagen med min telefon, känner mig rätt nöjd. Även om anonymitet är fantastiskt ibland, så är det skönt att vara hemma i Röbäck och faktiskt stöta på personer som jag vet om. Och de vet om mig.

 

Och det kommer fler. Efter någon minut kommer grannpojken på cykel, stannar till och börjar prata med Maria. Hejar på mig. Han har en systembolaget-kasse i handen. Jisses, är inte han 12 år gammal? Nej just det, det var några år sedan ja. Han är jämngammal med min syster. "Fan, det blir mycket folk ikväll alltså. Halva laget kommer i alla fall" säger han. Aha, fest. De har hunnit växa upp. Bussen anländer. Den ser lite gammal ut. Gatorna läses upp, en efter en. Jag vet. Jag har vandrat längs med dessa gator i så många år. Min gamla klasskompis Johan kliver på. Vi hejar också, men pratar inte mer. Det räcker så. När jag var 10 år hade jag ritat ett hjärta runt hans huvud på klassfotot. Nu pratar vi inte. Men vi vet. Min andra klasskompis Magdalenas lillebror kliver på. Hon hade en orm som husdjur. Vi brukade ta den ormen och dingla framför ansiktet på honom. Nu är han lång och lite finnig. Han har hunnit växa upp. Ler lite för mig själv när bussen lämnar Röbäck. Sneglar ut genom fönstret på den legendariska slätten där jag cyklat, och cyklat. I motvind och medvind. Mest i motvind. Lutar mig tillbaka, känner lugnet och bara för en stund, för en sekund, så känns det precis som förr.