Att flyga.
Går till gaten. Dubbelkollar på boardingkortet så att det är rätt. 34, Flight SK2026 till Stockholm. Ja. Kollar omkring mig, dubbelkollar gaten en gång till. Finns det någon ledig plats? Näe. Ja ja, inget att göra något åt. Ställer mig bland de andra och smygkikar runt. Tänker "Men om jag dör så dör i alla fall de här också". Tänker att det är hemskt att tänka så. Men gör det ändå. De där som står vid gaten och ser viktiga ut men som ingen riktigt vet vad de gör ropar i högtalarna att det är dags för boarding. Försöker att hamna bland den första hälften så jag slipper komma in bland de sista och få alla blickar på mig. Sätter på mig på min plats vid fönstret, oftast vid vingen. Gillar att sitta vid fönstret, gillar att kunna kolla ut och tänka "Fan vad coolt det här är ändå". Dubbelkollar min plats. Ja, det är rätt. Flygvärdinnan börjar prata. Eller rättare sagt mumla. Hon har väl repeterat det där en x antal gånger och det låter som att hon håller på att somna. "Flight mode är inte tillåtet". Asch, jag har flightmode på ändå. Så farligt kan det ju inte vara.
.
Planet startar. I det där sista skedet på startbanan när det precis lyfter känns det alltid som att baken (ja jag säger baken) på flygplanet ska ta i backen. Varje gång. Det gör det aldrig. Det känns lite i magen när vi stiger mot himlen. Jag är oberörd, är ju ändå en ganska van flygare nu. Det blåser ganska rejält. Planet guppar upp och ned i luftgroparna. Det suger i magen igen, egentligen gillar jag ju inte att flyga. Sneglar på personen bredvid som lugnt läser sin tidning. Gud vad han läser. Varena liten artikel och notis läser han igenom, till och med den om Agda, 88 som tappade hjulet på rullstolen utanför ICA. Det guppar på. Försöker spela cool. Om alla andra är lugna så är jag ju det också. Planet svajar till ganska ordentligt. Sväljer. Kollar runt. Killen bredvid mig har släckt sin läslampa och lutar sig tillbaka i sin stol. Betyder det att han också känner obehag? Eller? Blundar för en sekund. Allt lugnar ner sig. Flygvärdinnorna går runt och frågar om kaffe. Ah, då känns allt bra igen. Har dock blivit lite åksjuk. Herregud. Mitt liv ligger ju verkligen i pilotens händer nu. Äeh, det här har jag gjort många gånger.
.
Landningen är fortfarande kvar. Har läst någonstans att de flesta olyckorna sker vid start och landning. Lyder och stänger av min musik när de ber om det, får lock för öronen som är lätt att gäspa bort tack vare att klockan passerat 23.00. Planet kör in i ett svart moln och svajar till igen. 10 minuter till landning hälsar kaptenen. Puhu, det här går ju fint. Funderar över hur det går att tajma flyget med landningsbanan i hastighet och höjd. Måste vara svårt. Funderar på detta ett tag och innan man vet ordet av så har vi landat. "Spänn inte av säkerhetsbältet förrän skylten med säkerhetsbältet har släckts". Jag lyder. Skylten släcks. Alla ställer sig småstressat upp i gången och börjar fippla med väskor och jackor. Jag fattar inte grejen och har aldrig gjort. Sitter kvar tills dörrarna öppnas. Kliver av flyget, skyndar mig till nästa Terminal och flyget mot Umeå. Dubbelkollar gaten. Dubbelkollar igen.
Kommentarer
Trackback
